Välkommen till mitt lilla krypin, denna blogg handlar om min väg tillbaka efter några års uppehåll från löpningen pga av stressfraktur och struma och min vägen dit som kommer kantas av blod som droppar, svett som rinner, tårar som faller, skratt som förgyller, mjölksyra som sprutar, adrenalinkickar, hinder att överkomma, gränser att spränga, tider att jaga, mål att slå och en jäkla massa träningsmil i benen! Om tankens kraft att bli det bästa man kan bli för att nå dit man vill. Så läs och inspireras, för ni är varmt välkomna att följa med på mina äventyr mot mina mål!

Motto

--- Tough Times Don't Last. Tough People Do!!!

--- Desire Is The Most Importent Factor In Success
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

måndagen den 31:e maj 2010

662 it's the number

Jag börjar smått tycka om dessa intervaller på cykel, vet inte riktigt varför. Kanske det mest beror på att jag får den där känslan igen som jag fick då jag tränade löpning och körde sten hårda intervaller då det kändes som att hjärta och lungor ska sprängas under och efter passet, blodsmaken hägrar och varje liten muskel i kroppen fylls med mjölksyra och så vips är det över och man fattar knappt vad som hänt och efter 2min vila vill man lika mycket på´t igen, då man glömt bort hur JÄVLA jobbigt det var då man tänkte aldrig mer...hahah ja kroppen är härlig på det sättet att den glömmer bort smärtan, annars skulle man väl aldrig göra om det gång på gång igen och igen!?

Som ni kanske fattar var det alltså dax för lite härlig intervallträning som stod på schemat idag. Ååå nej kanske många tänker med fasa, men icke jag inte, visst är det inte lika kul att motivera sig till att ge sig ut på intervallträning som det är med mysig distans. Man vet att det kommer göra ont att man måste pusha sig till gränsen och där lite till, för att på så sätt utvecklas och bli både snabbare och starkare....för hur ska man annars bli bra och lyckas fightas med de andra elit-tjejerna, skulle ju bli avhängd med än gång. Så när det känns som värst och kroppen skriker efter vila och man inte tror man ska orka den sista minutern och bara vill lägga sig ner och gråta av utmattning ja då är det de man får tänka på och då går det banne mig att pusha sig själv lite till och bygga på pannbenet. Sen blir man ju jäkligt stolt över sig själv med när man klarat alla intervallerna trots smärtan, mjölksyran, blodsmaken och spykänslan så gav man inte upp utan slut följde in i det sista i det här fallet alla 6st, grymt härlig känsla och grymt pannbensbyggande för den delen med:)

Dagen till ära fick det bli landslags dressen efter gårdagens fina insats av Gustav Larsson med etapp vinst på Girot:D

Började med 25min uppvärmning för att bli riktigt varm i kläderna så jag inte skulle sträcka mig eller något annat otrevligt. Sedan var det dax för 6st 6min intervaller på 75-90% av maxpulsen med 2min vila. Inte så farlig kanske någon tänker bara 6st, yeah right! Den som inte provat att ligga på nästan max i 6min vet inte vad de snackar om. Fy fan va jobbigt det är efter första är man klippt slaget slut och fattar inte hur man ska greja de 5 andra men på något sätt gör man det, tack vare de där 2min vilan så återhämtar man sig ganska bra tills det är dax för nästa. De 5 första gick väldigt bra tryckte på som bara den och låg på nästan 90% och med en snitt hastighet på runt 40 men när det var dax för den sista och klockan pep för start ja då var det som två timmerstockar till ben som skulle dras igång igen, fick dock upp farten ganska bra trots allt men när det var 1min kvar uschan i mig ja då var det så himla jobbigt att jag nästan trodde att jag skulle svimma av utmattning samt spy av all mjölksyra...ja en väldigt konstigt känsla som spred sig som en kyla genom hela kroppen. Så det var en lättnad när den sista var över och det var enbart nedvarvningen kvar. Gled runt i ett skönt tempo med knappt inget motstånd för att verkligen skölja ur benen från alla slagprodukter och stelhet. När jag nästan var hemma knappt 5-6km kvar var det dock som någon grepp tag i cykeln och höll emot, jag hade ingen kraft eller energi kvar det bara sa stopp och jag fick nästan svårt att andas. Vet inte om det var den beryktade väggen jag möte eller inte men ingen kul känsla direkt. Så trök i mig en banan och lite extra vatten och väntade 5min vid vägkanten, som tur var släppte det och jag kunde glad men väldigt väldigt trött cykla hem igen.

Fy tusan va jobbigt det var men på något slags hatkärleks sätt så gillar jag det med trots att man ryser av själva tanken att behöva plågas!

Väl hemma stuppade jag ihop i soffan och ville igentligen bara ta och sova en stund då jag var dödstrött men visste att jag inte kunde göra det direkt då det först skulle fyllas på med det obligatoriska återhämtningsmålet samt streatching annars skulle jag få sota för det sen. Kan säga att jag efter det när jag väl fick lägga mig sen inte kunde somna av ren övertrötthet kanske, himla irriterande dock men men bra de kanske så man kan sova nu istället!

Vilar mig i gräste!

Eftersvettas fortfarande men är lyckligt hög på endorfiner så det räcker hela veckan! Bra pass med starka ben även pannbenet blev lite tjockare av all mentalträning som ingår i ett sådan pass, känner att formen börjar ta sig. I morgon blir det ett väldigt lugnt pass på 60% av max omkring 1h runda!

LVG - Intervaller 75-90% av maxpulsen (6st 6min, 2min vila)
Tid: 2h 2min
Sträcka: 50,5km
Hastighet: 24,45km/h (snittet skönk under upp/nedvarvningen annars var snittet 40 på intervallerna)
Maxpuls: 173
Medelpuls: 145
Medelkadens: 83

0 kommentarer:

Skicka en kommentar