Ja ni kära vänner jag vet att jag inte bloggat på några dagar men har haft fullt upp med mina egna funderingar och tankar i valet och kvalet kring hur jag skulle göra även om det var ganska självklart. Som ni alla vet så hade jag ju planerat att köra tjej-halv och hel Vättern men får ännu en gång ställa in ett lopp pga av sjukdom, så himla surt och tröttsamt att gång på gång missa/ställa in ett lopp man ställt in sig på under så lång tid att köra. Men har väl de senaste veckorna känt att det inte skulle bli något men inte velat inse det eftersom jag sååååå gärna ville köra med Team Ride of Hope och träffa hela gänget igen efter nästan ett år sen sist.
Dagen innan halvvättern gav jag mig ut på en lugn runda för att se hur kroppen kändes samt hur den skulle reagera på träning nu efter 1 veckas förkylning. Kände redan under uppvärmningen att det inte kändes helt 100% bra, pulsen var låg och fin men halsen kändes av hela tiden och efter passet kände jag mig inte alls helt reko utan visste då att det var kört, det skulle inte bli några vättern lopp för min del i år och det var bara att acceptera även om besvikelsen var enorm. Borde ju ha vant mig vid det här laget men besvikelsen av att missa ännu ett roligt event är ju inte precis upplyftande utan man blir ju alltid lite depp. Men hälsan går absolut förre och min tid ja den kommer den med, om inte nu så senare! Dock så känner jag en stor tomhet just nu, ännu ett av mina små del mål som inte gick i stöpet. Jag blir alltid lika besviken och brottas ofta med motivationsproblem efteråt och har svårt att se meningen med en seriös satsning i en tillvaro som inte är optimal. Jag måste lära mig att sluta se mig själv som ett offer i en verklighet jag ändå inte kan förändra och istället ta ansvar för, och lära mig att förändra mitt sätt att se på världen. Självklara saker egentligen, men som av någon outgrundlig anledning inte alltid infinner sig spontant i sinnet. Varför gräva ner sig i detta? Då kommer jag ju aldrig att komma framåt. Men kan jag acceptera förutsättningarna och jobba utifrån dem med ett positivt synsätt, då är jag säker på att jag blir en vinnare i längden. Om inte annat kommer jag att ha så himla mycket roligare och få ut mer under tiden. Som Kay Pollak skulle sagt;
"Hur resten av mitt liv ter sig är ett resultat av mina tankar..."Ingenting går alltid på räls. Inte för någon, tro mig! Inte för den inbitne optimisten som jag ändå är. spelar inge roll hur positivt man än tänker så går det inte att påverka om man bli sjuk.
Det kallas livet. Människan är sån. Ibland är man bara inte på humör. Ibland kan man inte styra över sånt som händer som att man blir sjuk då man absolut inte vill vara sjuk. Man kan väl bli sjuk alla andra veckor tycker man och inte på målets dag. Men man kan bara acceptera situationen, blicka framåt och gå vidare.
Men livet går lättare den dagen man accepterar att allting inte kan vara som man vill hela tiden. Average. Good enough! Ganska härligt det också!
Just nu tampas jag med att mata in rätt inställning i mitt lilla huvudet. Jag vet hur jag SKA och BÖR tänka men mitt inre har inte accepterat det till fullo ännu. Med det menar jag precis som jag brukar mässa om; att handla och känna det rätta inom sig är det svåra. Att snacka är det lätta och skriva om det!
Som sagt, jag vet hur jag ska tänka och resonera men hamnar lite vid sidan av. Rädslan för att jag ska missa fler roliga saker samt att denna skit aldrig ska gå över spökar högt i mina tankar just nu. Ifrågasättandet och analyserandet tar över. Istället för att bara acceptera det sätt jag VILL tänka på för att lyckas och må bra. Svårt det där, samtidigt som man måste få deppa lite över spilld mjölk måste man rycka upp sig med och gå vidare!
Sånt är livet och inte minst idrottslivet. Idrott är inte bara att göra det roliga att träna och tävla. Det är en lärdom för livet. Inställning är A och O. Utan rätt ”skalle” vinner man inte. Varken tidsmässigt eller över sig själv.
Med många idéer och förhoppningar ser jag fram emot morgondagen. Nya möten, nya möjligheter till att finna olika utmaningar, lösningar och äventyr. Just nu går jag som på nålar samtidigt som jag är ledsen med. Jag vill kasta mig ut. Köra så det ryker både cykla och springa när sommaren den härligaste års tiden på året äntligen är här. Men får hålla tillbaka tills det går!
Jag är övertygad om att saker händer av en anledning och att det sker när tiden är rätt. Vissa saker är värda att hålla kvar vid. Andra är det inte. Det var inte meningen att jag skulle köra Vättern helt enkelt. Vi har bara ett liv. Jag vill känna, när den dagen kommer, att jag gjorde rätt val. No regrets lixom. Genom regn och solsken så tar jag mig fram mot mitt målet. Exakt vad målet är just nu kan jag inte riktigt säga. Det får tiden ut visa...dock har jag mer motivation till att löpträna än att cykla för tillfället.
Det enda jag vet just nu är att livet är spännande trots allt skit som varit. Jag gör mina val utifrån mina behov och skapar min egen framtid på så sätt. Ingen annan kommer göra det åt mig det är bara jag som kan se vad som är bäst för mig. Med en positiv attityd och en skopa humor kommer jag att vakna varje dag och se fram emot vad som kan hända. Det kan du också göra. Om du vill.
Alla förändringar börjar med än själv!Som sagt allt är inte guld och gröna skogar hela tiden. Men vet man att skogarna är guld värda emellanåt så kan man stå ut med mycket regn och rusk;)
Japp ni hörde rätt SNÖ. Idag har jag åkt längdskidor på riktig snö en slags mini mini Vasalopp med blåbärssoppa och allt, hur coolt som helst men väldigt underlig känsla att åka skidor mitt i sommaren med 27graders värme må jag säga:) Även Per Elofsson var där det gamla skidproffset. Man kanske skulle frågat om lite tips så jag kan slå Julia nästa vecka då jag åkte på stryk idag med råge...
Julia den andra team ledaren som jobbar med mig!
Jag försöker spurta på de sista 50m till målet, blåbärssoppan gjorde sussen:)
